När chefen sa att han inte såg värdet med workshopen så kände jag mig lite skamsen för att jag inte hade gjort ett bra jobb som mötesledare. När jag valde att förklara värdet med vår samverkan hade jag blandade känslor. Bitvis kände jag mig glad över att det gick att förklara vad som var värdefullt, samtidigt som jag hade en gnagande rädsla för att han inte skulle se det på samma sätt. Jag var även rädd för att jag gjorde fel som försvarade workshopen.

Kanske hade det varit bättre att inte säga något? Mina känslor riktades framförallt mot chefen. Men jag tänker även att min rädsla härstammade från att jag var orolig för hur hela gruppen skulle uppfatta mitt agerande. Det är svårt att veta hur de andra deltagarna uppfattade det hela. Jag såg att några skruvade lite på sig, så det är möjligt att de också kände oro eller frustration kanske.